Mums mums och jag

Mitt hjärtas ros och lilja är Mums mums och det har han varit i snart två år. Våra vägar korsades för första gången för mer än tio år sedan men då var vi inte redo för varann. Då, för tio år sedan, så var jag nagellacksflickan och han var båtbyggaren med fiskartröja och ostyrig hästsvans. Vi fann varann redan då men ödet ville, som sagt var, inte para ihop oss. Vi träffades vid ett flertal tillfällen men aldrig ensamma. De gånger vi träffades var det alltid fest. Några gånger i ett förfallet stationshus, en annan gång, och kanske mitt starkaste minne, var i en park. Vi satt i gräset och drack alkohol tillsammans med kompisar. Hans kompisar och mina kompisar. Han var (och är så klart fortfarande) äldre än mig och han verkade lite farlig och häftig. Jag tyckte jag var grymt modig när jag frågade om han ville följa med och köpa cigg. Han ville följa med och jag tyckte att det var så spännande att tillslut få vara ensam med honom även om det bara var för en kort promenad ner på stan och även att jag lite smått dejtade en annan kille. Jag kommer inte ihåg så särskilt mycket av promenaden eller vad vi pratade om men ciggen blev köpt och vi vände tillbaka till parken. Framme vid parken så insåg båda två att vi snart inte skulle vara ensamma längre och jag kände lite att det är nu eller aldrig. Han förekom mig och frågade om han kunde få en kyss (jag tror att han sa att han ville veta hur det kändes). Jag sa ja och vi hittade ett avskilt hörn i parken bakom en tennisbana och där gav vi varandra en kyss, men bara en och sedan gick vi tillbaka till de andra. Det är så länge sedan och säkert har jag friserat historien lite och överromantiserat den, sånt som händer med tiden. Men den där hemliga kyssen glömde jag aldrig, inte fiskartröjan och hästsvansen heller. Jag funderade på honom många gånger under de tio år som förflöt, i bland fantiserade jag om att jag skulle söka upp honom och annat sådant där tramsigt. En dag för ungefär två år sedan så ringde min bästa vän och sa att hon addat honom på facebook och hon tyckte att jag absolut skulle styra upp en dejt med honom. Vi addade varann på facebook och körde igång att skicka meddelanden, efter ett tag tyckte jag det blev jobbigt att skriva meddelanden och föreslog att vi skulle ses. Jag bjöd helt enkelt hem honom på öl och fem timmar försenad anlände han äntligen till min T-banestation och vi kramades när jag kom och mötte honom. För mig var det ett kärt återseende och även att han påstod att han inte minns mig så bra så tror jag nog att han också var glad. Det kändes lite som om: shit det här har jag väntat på i tio år! Nu får jag träffa honom nästan varje dag, ibland tar han lång tid på sig, han kommer notoriskt försent och man får vänta på honom. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

I'm such a sucker for romance, berätta gärna era romantiska historier. Dying to hear them!