torsdag 26 augusti 2010

Veckopendlaren rapporterar

Sitter på en buss mot Sthlm och har sockerdricka i benen. Benen har somnat av den obekväma ställningen och vi har inte ens hunnit förbi Gränna ännu. Om vi kan få dit avgassystemet på torrbollen så ska jag absolut börja bila igen. Med bil är man fri som en fågel. Buss är liksom inte min grej och så är det typ nästan lika dyrt som att åka bil.

Jobbet är okej, mina kollegor är mycket trevliga. The only down side är att vi aldrig hinner göra allt det som folk vill att vi ska göra. Jag antar att man vänjer sig för arbetsuppgifterna är verkligen never ending. Hur mycket jag än sliter så finns det alltid ännu mer att göra, det är i och för sig bra för dagarna går ganska fort även att jag håller ut i 10 timmar, ibland mer för att kunna åka hemmåt i skaplig tid på torsdagen.

Nu sitter jag och tittar ut över Vättern och sjön håller sig lugn idag, Vättern är annars en ganska så läskig sjö tycker jag. Ser ofta mörk, vild och hotfull ut. Men det finns god fisk i den som vi provsmakade igår på en fiskrestaurang nere på piren. Vi sade hejdå till en kollega som fått nytt jobb och började med räkfrossa (obs jag åt lax) och avslutade med drink på Pipes of Scotland. Sedan gjorde jag den branta stigningen uppför Dunkehallavägen som krävs för att komma till mitt lilla övernattningsrum.

Tror jag ska powernappa lite nu så att jag är pigg när jag kommer hem till älskade Mums mums. Det ska bli så härligt att få se honom igen.

fredag 20 augusti 2010

Ojoj

Idag har vi gjort många saker. Det är bra! Vi har gjort många lunchlådor och flyttat år Mums-mamman. Åhh tvättat har vi gjort också. Imorron far vi ut och seglar.
Härligt! På söndag åker jag till Jönket igen. Men innan det hinner vi massa mysigt. Mumsen var ut igår med sin lillebror på Komodovaranen, bilder kommmer sen. Roliga bilder. Jönköping är inte så farligt men man vill ju bo hemma liksom.

onsdag 11 augusti 2010

Jönköping-kontrasternas stad.

Efter att ha kört igenom 1000-tals (som det kändes) rondeller kom jag fram till det supervräkiga köpcentrumet A6, vi snackar värsta supermallet här alltså. När jag stiger ur mitt motorfordon för att göra mina inköp så slår lukten av koskit emot mig som en käftsmäll. Nähä men Jönköping var visst ingen stad i alla fall dåra, bara en vanlig liten landsortshåla. Jag jobbar numera på ett utav de statliga verken och man får lätt för sig att det ska va så himla civiliserat och det är det väl förvisso, ända tills mina kollegor öppnar käften för att säga några ord, bonnigt är det ord som beskriver deras sätt att prata och deras dialekt allra bäst. Jag kämpar med att ta mig ner från mina höga hästar och landar med en hård duns när någon frågar: Du, är du från Östergötland eller Småland egentligen, svårt att höra på dialekten.

Jag gillar mina kollegor även om jag bara känt dem ett par dagar och jag är inte mer än en vanlig jänta från en landsortshåla själv. Jag antar att jag bara ville påminna alla om att jag fortfarande existerar även om det känns som att jag hamnat i världens avkrok och jag är ensam i världen, fast jag egentligen bara är ensam i Jönkping.

söndag 8 augusti 2010

Vädrets extremer och dimma över Vättern

Det var hemskt fint att komma ut och segla med Mums mums. Torsdag och fredag var underbara dagar med solsken som brände våra skinn så vi kommer att svida i flera veckor. Vi fick lite mer känsla för Komodovaranen och lärde oss massa nya saker. Ganska mycket trubbel med motorn men att segla den är en fröjd och man kör lätt ifrån alla andra båtar. Vi styrde hemmåt i lördags och hela dagen bestod av regn som stod som spö i backen och i vattnet för den delen. Endel vind men kanske inte helt fördelaktigt väder så vi körde motor hela vägen hem från Nynäshamn. Vilken pärs, vi var bra möra när vi kom hem. Konstig känsla när man ena dagen bränner sig i solen för att nästa dag sitta och huttra och hacka tänder i spöregn. Riktig grand finale med monstruöst åskoväder när vi tillslut puttrad in i Södertälje. Det var skönt att mönstra av och slippa köra runt med 16 meter åskledare efter det.

I kväll körde jag ner till Jönköping för en arbetsvecka, dimman låg tung över Vättern.

onsdag 4 augusti 2010

Då är vi mer än redo att fara

Vi kom inte så långt med Komodovaranen ikväll. Allt blir ju svårare när man inte har en fin röd golf att köra packning och grejer med. Vi har dock kommit en liten bit på vägen. Komodovaranen ligger vanligtvis på Mälarsidan av kanalen, men i natt har vi lagt den i gästhamnen. Det betyder att vi redan klarat av sådant som jag tycker är orosmoment, alltså broöppning och slussning. Jag har så jädrans svårt att ta mig av och på båtar och därför blir det lite extra svårt för mig när man stup i kvarten måste hoppa i land och knyta fast åket några minuter i en sluss eller liknande. Nu är det redan klart och vi kan sätta av i räserfart genast vi vaknar imorron. Gästhamnen ligger ett stenkast från vår lya så då kan vi bära grejerna därifrån när vi ska åka, då behövs ju ingen bil ju.


Så här kan det se ut när man slussar. Vi fick ligga och vänta, störst går först antar jag och vi kunde inte slussa samtidigt som stora fartyget.

Good night america where ever you are.

Drama Queen

Jag är en riktig drama queen och överdrev förmodligen lite i föregående inlägg. Särskilt som saker och ting har börjat kännas mycket bättre sedan några timmar tillbaka. Vi har visst saker som fungerar, det är bara så att bilen inte fungerar och bilen är väldigt viktig för mig. Sedan ska jag också börja jobba på ny ort och måste veckopendla och det fungerar säkert jättebra men det känns väldigt nervöst och nästan lite otäckt. Inte så mycket själva jobbet, jag vet att själva jobbet kommer jag att klara hur bra som helst, men det är sakerna runt omkring som jag tycker är läskiga. Att rå sig själv i veckorna, sakna och längta efter fina Mums mums och vår trevliga lya och vår vardag tillsammans. Mycket är det säkert bilen som ställer till det. Med bil är man fri liksom och kan röra sig runt i världen som man vill, haha, ja men typ ungefär nästan liksom. Jag hade planerat att ta bilen till nya kneget på söndag, jag har planerat en massa saker som jag ska göra de första två veckorna som pendlare och dessa aktiviteter/saker kräver, enligt mitt tycke bil. Men bilen har bestämt sig för att totalt skrota ihop. Nu är den i och för sig på verkstad och får några av de värsta felen fixade, men när man ska köra långa sträckor känns det ju säkrast med en bil som inte helt plötsligt tappar en del eller bara suckar till och är död. Men iaf så hoppas jag nog den kan ta mig vart jag vill på Söndag. Annars får jag väl ta bussen i värsta fall. Bilen och nya kneget och känslorna omkring det hänger lite ihop liksom. När bilverkstaden ringt och talat om alla fel på bilen så var världen i upplösningstillstånd ett tag, nästan för både mig och Mums mums. Vid sådana tillfällen förblir vi i upplösningstillstånd tillsammans med resten av världen en stund, ända tills vi bestämmer oss för att göra en reality check. Vi ringer bästa Big bro' och rådfrågar om bil och han säger vettiga saker som gör att man förstår att man fortfarande är en jordbo och att det finns de jordbor som faktiskt har det värre än ett nytt jobb och en bil som är sönder. Därefter ringer vi till Grodan Styrman som sa det kanske bästa på hela dagen, jag kan inte återge det ordagrant men något i stil med, om man reparerar de där småsakerna så kan man köra den där bilen för evigt. Vidare sa han också något om att männen (Grodan och Mums) kunde gå ner i garaget och fixa lite och hitta fin ny kylfläkt på skroten och sånt. Då kändes det plötsligt mycket bättre. Jag låter verkstaden fixa det som vi känner behövs innan Söndag för att kunna brumma med den till nya kneget, sen tar vi det lite eftersom och fixar själva i den mån det går.

Så tack Grodan Styrman och Big bro' för reality check.

Jag älskar verkligen min bil, den betyder mycket för mig liksom. Jag har bara haft en bil och den har liksom aldrig svikit mig. Den har tagit mig till de ställen jag velat i dryga tio år nu. Jag förstår att vi nog kommer behöva köpa en ny bil förr eller senare om inte annat när Mums mums tar körkort. Men jag vill aldrig köra min bil till skroten, dör den så skall den få stå i garaget och någon gång när man blir fånigt rik, om 40 år sisådär så ska jag låta någon renovera den till toppskick och så kan vi ha den som fin veteran.

Love red golf!

Shitty

Idag känns världen ganska shitty and bad liksom. Alla saker det kan va fel på är det fel på. Så här fram på eftermiddagen så börjar saker ordna till sig och allt känns mindre hemskt. Vi ska snart ta tag i saker och ting och pallra oss iväg till båten för att försöka få oss några dagars trevlig och ledig (!) samvaro på saltsjön.

Nu har det ju inte direkt varit något fel på kärleken och romantiken men väl andra saker. När världen känns så där hemsk och tråkig så brukar jag ibland tänka på Alabama och Clarance i filmen True Romance. Jag brukar tänka på Alabamas lilla monolog i början av filmen, så här säger hon:

l had to come all the way from the highways and byways of Tallahassee, Florida to Motor City, Detroit to find my true love. lf you gave me a million years to ponder, l would never have guessed that true romance and Detroit would go together. And to this day, the events that followed all seem like a distant dream. But the dream was real and was to change our lives forever. l kept asking Clarence why our world seemed to be collapsing and everything seemed so shitty. And he'd say: "That's the way it goes. But don't forget, it goes the other way too.'' That's the way romance is. Usually that's the way it goes. But every once in a while, it goes the other way too.


It goes the other way too! Just nu är det det enda jag behöver veta. Att det ibland går åt andra hållet och allt i ens liv klaffar och fungerar perfect liksom.

Skepp ohoj på er!