Har precis läst ut den här

Jag vet inte vad jag ska säga, jag gillar inte sättet boken är skriven på. Det hoppar fram och tillbaka och man hänger ibland inte med, författaren hintar att Sighstens personlighet speglar upplägget av boken. Jag gillar inte språket heller, han är klumpig med sin meningsbyggnad. I vissa avsnitt blir texten nästan prosaisk för att i nästa sekund övergå i text som inte känns genomtänkt. Kändes som att författaren fick så mycket intryck av Sighsten att han var tvungen att skriva ner saker huller om buller precis så som Sighsten berättade dem men sedan har han bara bearbetat vissa delar. Själva historien om Sighsten är dock bra och jag blev glad att hitta en bok som handlade om honom, jag var för ung för att uppleva hans storddåd eller storhetstid. För mig var han mest bara ett namn, nu är han mycket mer och jag förstå vilken betydelse han har haft. Jag blir dock irriterad på hans person när jag läser, han verkar inte ha varit trogen mot sina partners. Det känns, när man läser boken som att alla förlät honom för det eftersom att han var kreativ konstnär eller what ever! Men hallå, det är aldrig okej att vara otrogen även om man har ett kreativt och krävande arbete där man skapar med passion. Jag tänker mest på Roar som verkligen älskade Sighsten, men Sighsten var otrogen och de gjorde slut. Hallå tänk va Roar måste ha blivit ledsen när Sighsten en dag kom hem med en brud som skulle bo med dem i lägenheten de hade tillsammans. Helt otroligt. Annars tycker jag Herrgård var en briljant människa.