Jag är en riktig drama queen och överdrev förmodligen lite i föregående inlägg. Särskilt som saker och ting har börjat kännas mycket bättre sedan några timmar tillbaka. Vi har visst saker som fungerar, det är bara så att bilen inte fungerar och bilen är väldigt viktig för mig. Sedan ska jag också börja jobba på ny ort och måste veckopendla och det fungerar säkert jättebra men det känns väldigt nervöst och nästan lite otäckt. Inte så mycket själva jobbet, jag vet att själva jobbet kommer jag att klara hur bra som helst, men det är sakerna runt omkring som jag tycker är läskiga. Att rå sig själv i veckorna, sakna och längta efter fina Mums mums och vår trevliga lya och vår vardag tillsammans. Mycket är det säkert bilen som ställer till det. Med bil är man fri liksom och kan röra sig runt i världen som man vill, haha, ja men typ ungefär nästan liksom. Jag hade planerat att ta bilen till nya kneget på söndag, jag har planerat en massa saker som jag ska göra de första två veckorna som pendlare och dessa aktiviteter/saker kräver, enligt mitt tycke bil. Men bilen har bestämt sig för att totalt skrota ihop. Nu är den i och för sig på verkstad och får några av de värsta felen fixade, men när man ska köra långa sträckor känns det ju säkrast med en bil som inte helt plötsligt tappar en del eller bara suckar till och är död. Men iaf så hoppas jag nog den kan ta mig vart jag vill på Söndag. Annars får jag väl ta bussen i värsta fall. Bilen och nya kneget och känslorna omkring det hänger lite ihop liksom. När bilverkstaden ringt och talat om alla fel på bilen så var världen i upplösningstillstånd ett tag, nästan för både mig och Mums mums. Vid sådana tillfällen förblir vi i upplösningstillstånd tillsammans med resten av världen en stund, ända tills vi bestämmer oss för att göra en reality check. Vi ringer bästa Big bro' och rådfrågar om bil och han säger vettiga saker som gör att man förstår att man fortfarande är en jordbo och att det finns de jordbor som faktiskt har det värre än ett nytt jobb och en bil som är sönder. Därefter ringer vi till Grodan Styrman som sa det kanske bästa på hela dagen, jag kan inte återge det ordagrant men något i stil med, om man reparerar de där småsakerna så kan man köra den där bilen för evigt. Vidare sa han också något om att männen (Grodan och Mums) kunde gå ner i garaget och fixa lite och hitta fin ny kylfläkt på skroten och sånt. Då kändes det plötsligt mycket bättre. Jag låter verkstaden fixa det som vi känner behövs innan Söndag för att kunna brumma med den till nya kneget, sen tar vi det lite eftersom och fixar själva i den mån det går.
Så tack Grodan Styrman och Big bro' för reality check.
Jag älskar verkligen min bil, den betyder mycket för mig liksom. Jag har bara haft en bil och den har liksom aldrig svikit mig. Den har tagit mig till de ställen jag velat i dryga tio år nu. Jag förstår att vi nog kommer behöva köpa en ny bil förr eller senare om inte annat när Mums mums tar körkort. Men jag vill aldrig köra min bil till skroten, dör den så skall den få stå i garaget och någon gång när man blir fånigt rik, om 40 år sisådär så ska jag låta någon renovera den till toppskick och så kan vi ha den som fin veteran.
Love red golf!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar