Efter att ha kört igenom 1000-tals (som det kändes) rondeller kom jag fram till det supervräkiga köpcentrumet A6, vi snackar värsta supermallet här alltså. När jag stiger ur mitt motorfordon för att göra mina inköp så slår lukten av koskit emot mig som en käftsmäll. Nähä men Jönköping var visst ingen stad i alla fall dåra, bara en vanlig liten landsortshåla. Jag jobbar numera på ett utav de statliga verken och man får lätt för sig att det ska va så himla civiliserat och det är det väl förvisso, ända tills mina kollegor öppnar käften för att säga några ord, bonnigt är det ord som beskriver deras sätt att prata och deras dialekt allra bäst. Jag kämpar med att ta mig ner från mina höga hästar och landar med en hård duns när någon frågar: Du, är du från Östergötland eller Småland egentligen, svårt att höra på dialekten.
Jag gillar mina kollegor även om jag bara känt dem ett par dagar och jag är inte mer än en vanlig jänta från en landsortshåla själv. Jag antar att jag bara ville påminna alla om att jag fortfarande existerar även om det känns som att jag hamnat i världens avkrok och jag är ensam i världen, fast jag egentligen bara är ensam i Jönkping.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar