Att uppröras

Jag är väl egentligen en ganska harmonisk person, eller nä förresten, jag är, för det mesta av tiden, helneurotisk men förefaller vara lugn, stabil och sansad. Får lust att plita dit en liten smiley efter första meningen men jag håller inte så mycket på med sådant och gör jag det så försöker jag hålla det på ett minimum när det gäller text som skall publiceras eller bevaras till eftervärlden. Nog om det. I vilket fall som helst, trots att jag uppfattas som väldigt lugn och sansad så kan jag ibland uppröras. I dag har det skett två gånger.

Första gången när jag lyssnade på P3 dokumentär under tiden jag lagade middag. Avsnittet i söndags handlade om kravallerna i Jönköping; när tattarna skulle drivas ut ur stan! Alltså, mest blev jag kanske irriterad på Mums mums som kom med, i mitt tycke dumma kommentarer under tiden. Men jag upprördes också av hur de så kallade tattarna behandlades och behandlas. Jag måste säga att jag inte visste särskilt mycket om så kallade tattare innan jag lyssnade på dokumentären. Men i efterhand så tycker jag att jag har lärt mig mycket om vandrande eller resande folkslag eller hur man nu ska säga. Mest upprörd blev jag på det faktum att media var uppviglare i dessa kravaller. Ett bråk mellan individer slutade, på grund av skriverier i tidningar, som kravaller där en massa oskyldiga människor kom till skada. Det var det första upprörande i dag.

Nummer två är något jag läste i en blogg i dag. Den personen tyckte föräldralediga var underbetalda. Och jag ba, nää vadå underbetalda? De får inte betalt, de jobbar ju liksom inte. Eftersom vi bor i det underbara landet Sverige så behöver de inte jobba utan de kan stanna hemma med sina kids och unna sig den lyxen. Hallå, staten betalar ju liksom, är inte det lyx eller? Man måste ju skilja på arbetsliv och privatliv hörrni, i arbetslivet jobbar man och tjänar pengar, i privatlivet, gör man, om man vill, så att man föder upp barn och kostar staten en liten slant och eventuellt arbetsgivaren också. I Sverige så har man också den lyxen att välja om man vill skaffa barn och då tycker jag att det är synd att man ska klaga på att vårt system suger och man inte får någon deg när man ändå faktiskt får deg för något som man valt själv att man vill göra. Om jag får barn någon gång så ska jag unna mig samma lyx som alla andra i det här landet och då ska jag njuta och vara tacksam över att just jag kan och får vara hemma med mitt barn utan att bli helt ruinerad. Vilket jag kan förstå att man blir iaf för bebisprylar kostar ju fläsk vad det verkar. Hoppas inga av mina fina vänninor som har barn blir arga när de läser det här! Sorry i sådana fall. Jag tycker inte att ni inte ska få vara hemma med era barn liksom men jag har svårt att säga att det är ett jobb...dessutom kan det ju vara så att bloggaren som skrev det jag upprörs över kanske bara skrev det på skämt.

Kan det vara att Månen, just nu, går i en bana väldigt nära jorden som gör att man upprörs så lätt?